Nätterna är som värst.
De sömnlösa nätterna då tankarna lever sitt egna liv.
Ensamheten.
Som om jag endast vore fylld med ett stort svart hål.
Lämnad ensam efter en trevlig dag, för att krypa ner själv.
Själv, med bara mina spöken som sällskap.
Mina spöken i form av ångest som inte går att kontrollera.
Nätterna då det förflutna tar över och allt det goda ifrån
dagen ekar som tomma ord mot väggarna.
Helt meningslösa.
Meningslösa, precis som alla de svekna löfterna.
Spökerna flyger runt mig som surrande myggor.
Surrande myggor, överallt och ingenstans på samma gång.
Jag kan vifta mig utmattad, jag kan slå hejvilt tills min
kropp lägger av helt, det skulle ändå vara helt utan resultat.
De pickar mig på axeln.
De skrattar mig i örat.
Det flinar åt mina misslyckanden och gottar sig i min ensamhet.
"Vad var det jag sa",
"Vad var det jag sa",
"Det slutar alltid lika dant".
"Inse, du är inte värd det, du är inte värd något alls".
De petar på mig, de knölar till mitt lakan och knuffar runt mig.
Jag kan inte ligga still, jag kan inte slappna av.
Timmarna tickar förbi, och natten faller allt djupare.
Kroppen skriker efter lugn och ro.
Kroppen skriker efter att få somna och musklerna krampar av gråt.
Men de fortsätter bara att vara de plågade myggorna som de är.
Surrande myggor, överallt och ingenstans på samma gång.
"Dumma flicka",
"Dumma lättlurade flicka".

Men så fort solen börjar visa sig på himlen skrumplas myggorna
ihop och börjar dra sig tillbaka.
Då är det min tur att skratta, då är det min tur att picka de på
axeln och påpeka hur svaga och värdelösa de är.
På dagen, när de inte har någon kraft alls och ingen runt omkring
som kan agera som deras prins, är det jag som är deras myggor.
Deras spöken i form av ångest,
ångesten i deras ensamhet som inte går att kontrollera.

Och även fast jag varje dag skrattar åt mitt egna deprimerande
beteende, och förlöjligar de något så enormt,
så får jag ändå nytt bevis varje natt på att den vattentäta mascaran
inte klarar av att hamna i blöt.
Spökerna bestämmer sig för att ge igen på mitt dagtidsbeteende,
genom att göra mina nätter till något vidrigt.
Men jag är inte den som är den, för jag är båda två.
Jag är inte den som ger mig, jag är inte den som först ger upp,
så kampen fortsätter i evigheter.
Den onda cirkeln utan nå slut fortsätter att gräva sig djupare då
ingen kan se på, då ingen kan förhindra.
Mina spöken i form av ångest som inte går att kontrollera,
forsätter att förfölja mig och hålla mig vaken tills gryningen.
Endast för att bevisa att de har övertaget, de är de som har rätt.

Nätterna är som värst.
De sömnlösa nätterna då tankarna lever sitt egna liv.