Jag hatar att vara ensam,
jag klarar verkligen inte av de.
Jag känner mig så otroligt jävla liten,
så övergiven,
så värdelös.

Skulle försöka sova när jag kom hem ifrån Stockholm imorse
för jag va så trött så jag knappt kunde hålla ögonen öppna,
men tror ni att det gick då?  Neeeeeeeeej.
Jag kan inte slappna av, är hela tiden på helspänn och måste
ha koll runtomkring mig på allt som händer.
Känner mig inte trygg för 5 öre, och det är så jävla frustrerande!

Jag behöver någon här som ligger och håller om mig.
Någon som pratar med mig och någon som bara ger mig
närhet så jag känner att jag inte är helt själv.
 
Och sen till det jobbigaste av allt!
Jag är alldeles för psykiskt utmattad för att klara av att tänka,
vara social och prata för tillfället.
Är alldeles för slut i huvudet för att orka ha folk runtomkring
mig som man ska ta hänsyn till och prata med, och det gör
ju då saken liiiiiiiiiiiite svårare kanske!

Allt jag vill ha är bara en kram, en enstaka liten kram.
En klapp på axeln och kanske en blick som berättar för mig
att jag inte är så värdelös som jag tror.
Allt jag vill ha är lite sällskap från någon som kan ta sig tid
att umgås med mig även fast jag mår skit och är jättetråkig
bara för att den bryr sig om mig och vill försöka pigga upp mig.
Fast egentligen så vill jag ju inte ha sällskap alls just nu,
fast mitt psyke vill det, eller nått. Eh jag vet inte vad jag pratar
om längre, haha!

Va bara tvungen att skriva av mig lite,
nu ska jag krypa ner under täcket helt ensam och kolla på
några avsnitt av Grey's anatomy! Tror jag ..

Jag hoppas på en bättre morgondag,
är så äckligt jävla trött på att må dåligt nu så det finns inte.