Alla gånger jag hört av mig när jag behövt tröst har du funnits där, svarat
direkt och hjälpt mig att se allt från en annan vinkel, plockat fram det positiva
i allt skit och berättat för mig hur bra, stark och underbar jag är.

Hur dåligt du än själv mår så finns du alltid där för mig och gör allt för att jag
ska må bättre. Även fast du själv bara vill gråta och skrika så sitter du där och
lyssnar på mina problem och verkligen hjälper mig bara för att du bryr dig så mycke.
Du finns alltid där för mig oavsett vad som hänt, vart du är, vad du
gör eller vilken tid på dygnet det är, ALLTID.

Aldrig förr har någon angagerat sig så mycke i mitt liv som du gör. Ingen har
under hela mitt 17åriga liv förr brytt sig om mig på det sättet som du gör och
verkligen gjort allt för att få mig att se det. Du är den första och enda i min
närvaro som har fått mig att inse att den personen verkligen verkligen älskar
mig, du är den första som någonsin har fått mig att verkligen känna mig speciell.

Jag har jättesvårt för att ta åt mig av komplimanger och lita på folk när dom
berättar för mig hur bra jag är, men det är någonting med dig som gör att
jag blir helt varm inombords såfort jag hör något positivt om mig komma ut
genom din mun. Jag vet inte hur du gör, men på nått sätt så får du allt du säger
att verkligen gå in i enat örat och sen stanna där i mitten istället för att fortsätta ut
genom det andra. När du säger att jag är fin så känner jag mig verkligen fin,
och när du säger att du älskar mig och kramar om mig så känner jag mig verkligen
omtyckt och älskvärd.

Redan första gången jag träffade dig så klickade det till som fan, vi gick aldrig
ifrån att först vara bekanta, utvecklas till vänner för att sedan med tiden bli jättebra
kompisar, utan vi gick direkt ifrån att  lära känna varandra till att bli bästa vänner.
Det va liksom aldrig nå snack om saken, de va aldrig nå tvivel eller "för tidigt",
vi började öppna oss direkt och anförtrodde oss till varandra även fast vi egentligen
inte visste vad den andra var för människa än. Det kändes bara så jävla rätt!

När jag är med dig så mår jag alltid bra hur mycke min själ än värker.
När jag pratar med dig blir jag alltid på jättebra humör och skrattar även fast
jag samtidigt gråter och bara vill lägga mig ner och ge upp allt eller nått.
Bara av att höra ditt namn så slappnar jag av,
bara av att höra din röst så känner jag mig tryg,
bara av att tänka tanken på att du finns i mitt liv får mig att vilja leva föralltid.

Vi har bara kännt varandra i något år, men det känns som att du alltid har funnits
här och tagit del i mitt liv. Ingen känner mig så väl och vet så mycke om mig som
du gör, och ingen på hela denna jord är så självklar att prata med och lita på för
mig som du är. Du är verkligen, bokstavligen, som min älskade stora syster.
Du är en del av mig, vi är av samma kött och blod, vi hör ihop och jag klarar mig
inte utan dig. Du har all min respekt, och jag tar hellre livet av mig än att
såra dig eller göra dig besviken. Du är min förebild, och jag ser upp till dig som fan.

När jag säger att jag älskar dig så menar jag verkligen det från botten av mitt
hjärta, och när jag säger att jag behöver dig för att kunna andas så menar jag
verkligen att mitt hjärta skulle stanna och mina lungor tömmas om du lämnade mig.

Även fast jag nyss kommit hem efter att ha vart med dig i 4 dagar i streck så
saknar jag dig redan, det suger att du är så långt bort och att jag inte kan träffa
dig varje dag.  Men det är bara 5 dagar kvar tills jag får må bra och träffa dig
igen, jag får tänka på det så kommer det säkert gå lättare.

EHEH, nu låter det som att jag skrivit värsta kärleksbrevet och är helt galen i
dig, och visst, jag är helt galen i dig, och ja jag är jätte kärlektsfylld till dig,
men inte på det sättet utan bara som min syster :D pusss



Du är oslagbar älskling <3