Mitt liv är som ett rep fyllt med knutar.
Stenhårda, fastknytna knutar.
Hur mycke man än kämpar för att få upp dom så går det inte, och när
man äntligen börjat fått upp en så märker man att man lyckats trassla
ihop de på ett annat ställe för man va så inne i att lösa den första knuten.
För att kunna knyta upp vissa knutar måste man först lyckas få bort några
andra, och för att kunna få bort dom så måste man lyckas hitta rätt ände
och ta bort ögglan som sitter framför knuten.
Och när man försöker få bort ögglan så blir det oftast några fler knutar,
fast dom lite lösare, lättare och mindre.

Sen när man äääntligen lyckats fått upp sågott som alla så kommer det någon
som inte ser repet, snubblar på det och trasslar ihop det igen.

Så jävla less är jag,
jappjapp.

Nu orkar jag inte sitta här längre,
Hannah ringde nyss och bad mig komma ner på stan för att vara med henne,
Moa och Chris så jag ska börja röra mig mot bussen.
Jag saknar mina fjantar <3