En bön till en sticka!
Kära lilla sticka,
varför ser jag dig när jag över mitt finger ska blicka?
Du har bosatt dig där och vägrar att komma ut,
snälla lilla rara lyssna på mig så det här kan få ett slut.
Jag klämmer och trycker tills jag nästan blir blå,
kan du berätta för mig vad det är som får dig att trivas så?
Snart jag till skolsyster blir tvungen att gå,
så hon med hjälp av en nål ut dig kan få.
För här kan du inte stanna, här kan du inte vara.
För du kanske inte förstår det, men du får mig att känna
smärta i en alldeles för stor skara!
Så kära lilla sticka,
varför ser jag dig när jag över mitt finger ska blicka?

Och inte finns min vän Matilda här,
för att trösta mig när jag ledsen är.
Sorgen är stor och tomheten ekar,
men att jag överdrivet en aning,
det är något som jag inte längre nekar.