The quiet scares me 'cause it screams the truth


Jag kan inte sova. 
Hur mycket jag än försöker så går det inte att slappna av. 

Spöken från förr som knackar mig på axeln och roar sig med att se mig 
lida. Monstrena från det förfluta som kicklar mig med sina långa sylvasa 
klor och får det att krypa i hela kroppen på mig. 

Jag försöker att vara den där glada, leende och pratiga tjejen som ni 
oftast ser, jag försöker att hålla huvudet högt och muren orivbar, men det 
finns vissa stunder då krafterna helt enkelt inte räcker till. Det finns vissa 
stunder då mitt skal bestämmer sig för att försvinna ett tag och ta med sig 
all min energi och kämparglöd iväg, och just de stunderna är jag skörare 
än is under våren. 

Det är som att gå ut i värsta snöstormen när det är 30 minusgrader iklädd 
endast t-shirt och ett par byxor, och varje liten snöflinga och vindpust som 
kommer emot dig är en nedlåtande blick, en nervärderande mening, ett 
motstånd i arbetet eller vad som helst. Allting flyger emot dig, alltid träffar 
rakt på din hud och du har ingenting som skyddar dig emot att bli blöt eller 
kall. För varje sekund som du är ute så tar din kropp mer och mer skada, 
tillslut är du så kall så du inte ens kan röra dig utan att det värker och du får 
progblem med att stödja dig på fötterna. Smärtan är outhärdig och paniken 
och hatet mot snön och allting som den vidrör, det vill säga hela din omgivning, 
växer i groteska mängder. 

Och inte ens sedan när du äntligen kommer in i värmen igen blir det
bättre. Snoret vägrar att sluta rinna och din kropp är nedkyld enda in 
till skeletet. När din kropp börjat fått upp värmen kommer en ännu 
värre smärta då du ska bearbeta kylan och försöka få bort den så du 
kan tina upp och bli varm igen. Det börjar sticka i hela kroppen då 
blodflödet börjar komma igång igen och får det att göra så ont så du 
helt enkelt skriker rakt ut. Du vet inte vart du ska ta vägen, du vill 
bara kapa av varenda liten kroppsdel som gör ont och aldrig mera se
den samtidigt som du nästan önskar att din kropp skulle fortsätta 
vara djupfryst så du skulle slippa lida så. 

Du gör ingenom den mest smärtsamma stunden hitills och skriker och 
grinar helt okontrollerat, tills du äntligen har fått tillbaka din kroppstemperatur 
igen. Du sjunker, nöjd och överlycklig, ner i soffan och andas ut. Du tar på 
dig flera lager med mjuka mysiga kläder och kryper ner under en stor filt 
och kan inte låta bli att le av njutning. Du uppskattar varje stund som du får
spendera i värmen, och är så lycklig över att du äntligen lyckades ta dig in 
och igenom all smärta, och tänker för dig själv hur underbart livet egentligen
kan vara. 

Och där ligger du och har det bra och myser i din gosiga värme samtidigt
som du tittar ut genom fönstret och hånar snön som irrar omkring utifrån. 
Där inne är du säker, där inne kan varken kylan eller snöflingorna nå dig
tack vare fönstrena och väggarna som är placerade imellan er. Du är 
osårbar och känner dig som en vinnare då ingenting kan få dig att frysa
och du har allt du behöver inne i ditt hus, livet leker och du skuttar glatt
omkring för att du har den turen att ha ett hus med värme att gömma dig
i. Allting är jättebra och härligt enda tills du tvingas ut i snön igen och 
måste börja om hela proceduren en gång till. 

Jag vill inte behöva frysa så varje gång jag går ut. Jag vill kunna lära mig 
att klä på mig lagomt mycket så jag kan känna mig lika lycklig och nöjd 
även fast jag är ute i kaoset och ständigt blir träffad av miljontals snöflingor. 

Antingen så är jag jätteglad på utsidan men stänger inne ångesten längst in, 
eller så blir ångesten för stor och tar över och stänger in glädjen och inte 
ger den en chans att lysa igenom. 
Varför måste det alltid vara antingen eller? 
Antingen är jag på topp eller på botten, aldrig någonting där imellan. 
Antingen först eller sist, varför kan jag aldrig få komma typ 3:a? 

Spökerna som höll mig vaken varje natt finns fortfarande kvar vid min 
sida. Dock så visar de sig inte lika ofta längre, men vissa nätter lite då 
och då kommer de och håller mig vaken bara för att visa att de fortfarande
finns och tar bort möjligheten för mig att förtränga de. 
Lika så med monstrena som följde efter mig varje steg jag tog under 
hela min uppväxt. Nu för tiden håller de sig på flera meters avstånd, ibland
tillochmed mils, istället för hack i häl som förr, men även de springer ikapp
mig med jämna mellanrum och fällerkrokben på mig längs vägen. Och 
lagom tills skrapsåren de gett mig läkt så tycker de att de är dags att ge mig
nya och sätter då fram foten. 

Allt skit har redan förstört 17 år av mitt liv, kan de inte bara ge sig av nu 
och låta mig få leva och vara lycklig för en gångs skull? 
Jag mår så obeskriviligt mycket bättre nu än vad jag någonsin gjort förr, 
men när minnerna får för sig att attackera mig sjunker jag hela vägen ner
till botten igen på bara några hundradels sekunder. 
De har redan förstört hela min barndom, snälla snälla snälla låt de inte 
förstöra min framtid också.